• LinkedIn
  • Facebook
  • Twitter
  • Youtube
 
Sweden  
 
 
 
 
 

WSPs hållbarhetsnätverk

 
 

 
 

Applied Energy Symposium and Forum 2016

June 22, 2016
 

Efter några dagars semester reser jag så med tåget mellan Beijing och Jinan, en ”liten” stad i Shandongprovinsen med ca 7 miljoner invånare. Jinan ligger på snabbtågslinjen mellan Beijing och Shanghai, som när den invigdes för några år sedan halverade restiden mellan de två städerna från ca 10h till knappa 5. Tågen avgår några gånger per timme, varje tåg är 16 vagnar långt, och näst intill fullt. Den mesta tiden kör vi i 302 km/h över den kinesiska slätten och vi är framme i Jinan på strax under 2h. Det enda stoppet på vägen är i hamnstaden Tianjin, och i närheten av stoppen i städerna kantas spåret av en imponerande (och näst intill skrämmande) mängd kraftledningar, industrier och framför allt de gigantiska bostadsområdena. Jag börjar förstå vad de menar med det här ”miljardprogrammet”.

 

Läs även: Ett hus, fem möjligheter

Jag bjöds in till konferensen Applied Energy Symposium and Forum 2016 av Ronald Wennersten, som för tillfället arbetar som professor och statsanställd expert på universitetet i Jinan. Han arbetar med hållbar stadsutveckling och urban energiomställning och försöker hitta sätt som internationella erfarenheter och kanske då främst de svenska, kan komma till nytta i Shandongprovinsen och Jinan, men även Kina i stort. Han har läst projektrapporten från Ett hus, fem möjligheter, och vi har sedan dess kontakt kring hur denna typ av analys kan komma till användning i en kinesisk kontext. Projektets syfte var att visa hur ett energieffektiviseringsmål kan uppnås, på olika sätt, med olika ytterligare förtjänster. Beroende på vilken målsättning projektet har, samt de lokala förutsättningarna vad gäller energikostnad, blir olika lösningar olika intressanta.

I projektet togs fem alternativa paket med åtgärder fram, ett där byggnaden revs och ersattes med en ny, ett där byggnaden totalrenoverades med befintlig stomme bibehållen, ett där så mkt som möjligt av den befintliga byggnaden behölls men kompletterades med grön teknik och en ytterligare våning på taket, ett paket med fokus på installationerna samt en lösning där befintlig fjärrvärme byttes till en effektiv värmepump utan ytterligare åtgärder.

Jag presenterar mitt projekt i sällskap med bland andra en finsk säljare som berättar om en typ av värmekollektor för geotermiprojekt, en professor från Hong Kong som berättar om en självrenande solcellsbeläggning och en italiensk utvecklare av tidvattenturbiner. Som ett av två inledningstal pratar professor Jinyue Yan från svenska KTH om den svenska energiomställningen från 70-talets fossilberoende till dagens relativt miljövänliga alternativ, med budskapet att om lilla Sverige kunde göra detta på 40 år, borde Kina också kunna.

Den kinesiska fjärrvärmen baseras på kolkraft, och det är en vanligt förekommande energikälla i de norra delarna av Kina, både i Beijing och i Jinan. Jag är glad att höra detta, då konceptet fjärrvärme är en viktig del i min presentation och jag tänker mig att jag då slipper lägga tid på att förklara hur det funkar. Inledningstalet av professor Yan förklarar också i relativ detalj hur den svenska bränslemixen ser ut. Att publiken har viss förförståelse om detta är bra då jag ju visar staplar på hur de olika åtgärdsalternativen i vårt projekt jämförs i miljöhänseende och där framställer alternativen med fjärrvärme som betydligt mer miljövänliga än de där fjärrvärmen ersatts med en eldriven värmepump (med residualel, grön el ger ju ett bättre resultat däremot). Ganska stor skillnad från hur analysen skulle sett ut med kinesiska förutsättningar tänker jag mig.

Vid matchmakingen på konferensen pratar jag med en man som är speciellt nyfiken på hur ägandet ser ut i det svenska miljonprogrammet och jag förstår att det han är ute efter är hur man lyckas att övertyga fastighetsägare att ta de stora kostnaderna som det innebär att genomföra en omfattande energirenovering. 

I Kina finns vad jag förstår inte hyresrätten, i alla fall inte på det sätt som den svenska allmännyttan. När jag träffar mina kollegor på WSP i Beijing några dagar efter konferensen berättar de att de flesta i Kina vill äga sitt eget hem, och att nyproduktionen därför i stort sett uteslutande uppförs som äganderätter, försäljningen görs av en "lägenhet" med rå betong i väggar och tak, där köparen själv står för ytskikt, inredning och oftast även ventilationen. Den hyresmarknad som finns utgörs av lägenheter som privata investerare hyr ut.

Jag förklarar hur det är i Sverige, att det finns många stora fastighetsägare men att det trots detta inte ens är en majoritet av dessa som kan övertygas om lönsamheten i att genomföra energieffektivisering. Jag tror inte att han helt förstår hur de allmännyttiga företagen fungerar och att det är de som kanske kan ha komfortaspekterna eller koldioxiden som ett primärt mål för renoveringen, före de ekonomiska, men när jag nämner att det i samtliga fall verkligen är viktigt att lägga tid på att kunna presentera ett relevant business case för fastighetsägaren är nyckeln till att få något att hända, nickar han entusiastisk. Men hur hittar man det i en situation där ett hus med 200 lägenheter där var och en äger sin egen del och ingen står för det gemensamma, skulle behöva tilläggsisoleras? Och för vem presenterar man lönsamheten? Jag känner mig lite nedslagen av den till synes dystra potentialen.

På kvällen när jag sitter i hotellbaren med en härligt läskande kinesisk öl och läser gratistidningen TimeOut Beijing för att se om jag kan hinna med något mer kul i staden innan jag åker hem, fastnar jag istället för en notis som hänvisar till en undersökning av boendekostnader i 15 länder över världen som Global Cities Business Alliance har genomfört. De kommer enligt notisen fram till att hyresnivåerna i Beijing idag uppgår till 123 % av den genomsnittliga inkomsten i staden och att de därmed är dyrast i världen. Skribenten uppmanar Beijing-borna att ”säga till sina kompisar i London, Tokyo och New York att sluta klaga”, och jag sätter nästan ölen i halsen när jag läser den avslutande meningen, som jag forfarande inte fått någon klarhet i vad den betyder: ”de [kompisarna i de andra städerna alltså] har ju inte gratis uppvärmning på vintern dock, så vi kan ju glädja oss åt det.”. Om det skulle vara sant så vet jag inte hur de någonsin skall få en energieffektivisering till stånd.

Solen går ned över Beijing och på hotellets rooftop bar är det rusning upp på den lilla balkongen där utsikten över den spektakulära solnedgången inte skyms av topparna av ljuspelarna längs hotellets fasad. Skådespelet håller på i över en timme, och det är precis sådär svårfångat på bild som solnedgångar alltid är. Jag försöker flera gånger att ta den där perfekta bilden, men resultatet blir bara futtigt. Det här är en sådan jag får spara i minnet istället.

 

Contact:

Unknown Unknown
Unknown Unknown Unknown