• LinkedIn
  • Facebook
  • Twitter
  • Youtube
 
Sverige  
 
 
 
 
 
 

”Alexanderhugg” kan vara enda lösningen på bostadsbristen

Den 19 januari anordnade Svenska Teknik&Designföretagen ett seminarium med anledning av rapporten ”5 fel med bostadspolitiken” skriven av ekonomen och journalisten Monica Renstig. I en paneldiskussion möttes bostadsminister Mehmet Kaplan, Magnus Meyer, nordisk vd WSP, Alexandra Hagen, kontorschef White Arkitekter och Anders Persson, näringspolitisk chef STD-företagen.

 

I paneldiskussionen påpekade Magnus Meyer att det har skett en underinvestering i bostadssystemet under en lång tid i form av att löpande renoveringar inte gjorts. Renoveringar som nu skulle vara väldigt kostsamma att genomföra.

- På kort sikt ser jag ingen annan lösning än att göra ett ”Alexanderhugg”, att helt enkelt satsa på ett nytt miljonprogram. Situationen är så pass kritisk, dock ska vi ta lärdom av de tidigare misstag som begicks vid byggandet av förra miljonprogrammet, säger Magnus Meyer, nordisk vd WSP.

Bostadsminister Mehmet Kaplan menar att det inte finns något parlamentariskt stöd för att bygga ett nytt miljonprogram.

- Det som har hänt är att alla partier har vaknat till och är beredda att göra vad som krävs för att hitta en lösning. Så pass att politiska ideologier och höger och vänster politik läggs åt sidan hävdar bostadsministern.

Magnus Meyer tog upp metoden med digitala samrådsprocesser.

- En metod som snabbar upp hela byggprocessen genom att det blir en direktdemokrati. Där det går att fånga upp åsikter från invånare och på så sätt minska antalet överklaganden. Det säkerställer även att vi bygger för dem som faktiskt ska bo i husen.

Alexandra Hagen från White Arkitekter avslutade genom att höja ett varningens finger:

- Vi måste se till att lösningarna inte bara fungerar på kort sikt, att vi bygger in oss i social housing-lösningar. Samhällsklassen du tillhör ska inte synas framgå av husets utseende. Istället borde vi satsa på mer anpassade bostadsbidrag utifrån individens behov.

5 fel i bostadspolitiken

Rapporten är skriven utifrån ett femtiotal intervjuer med arkitekter, stadsbyggnadsdirektörer, tekniska konsulter och debattörer. Genom intervjuerna lyckades Monica Renstig definiera följande fem problemområden inom bostadspolitiken:

1. Det finns ingen bostadspolitik
Renstig menar att det endast finns en byggpolitik – där subventioner riktas till byggindustrin istället för att fokusera på bostadsförsörjningen och allas rätt till en bostad. Dessutom är samhällsplaneringen inte sammanhängande menar Renstig. Det byggs nya områden som Norra Djurgårdsstaden eller Västra hamnen i Malmö, områden som inte hänger samman med övriga stadsbilden.

2. Försiktighetskultur skapas av för många och dyra regler
Idag finns till exempel 35 restriktioner som Stockholms Handelskammare har definierat som avgör var det får byggas. Många av dessa borde ifrågasättas. Även de regler som finns i Plan – och bygglagen begränsar byggandet. Att reglerna dessutom skiljer från kommun till kommun gör inte saken enklare.

3. Dyrt för att innovatörer stängs ute
Svenska byggkostnader ligger 72 procent högre än genomsnittet i EU. Rådande byggnormer gör det svårt att experimentera i bostadsbyggandet vilket i sin tur att kostnaderna för byggande blir rätt höga. Om det istället gick att anpassa byggandet efter demografin skulle kostnaderna kunna bli lägre. Brist på konkurrens är också en bidragande faktor till höga kostandsnivåer. Byggnormerna gör det tillexempel svårt för utländska byggaktörer att verka i Sverige.

4. Man pratar bara bostäder – inte livsmiljöer
Debatten handlar ofta om att bostäder måste byggas snabbt, inte om att skapa hållbara, attraktiva och fungerande livsmiljöer där människor vill bo. Att ta hänsyn till insläpp av solljus tillexempel. När miljonprogrammet byggdes togs ingen hänsyn till livsmiljön vilket sedan länge bidragit till att dessa områden har blivit oattraktiva.

5. Oklart vem som ska betala
Enligt Renstigs rapport sätter de olika offentliga aktörerna käppar i hjulen för varandra. Medan staten subventionerar byggföretagen vill kommunerna inte att det ska byggas mer och begränsar byggbar mark. Detta göra att priserna stiger. De som kan betala är medelklassen, tack vare räntebidraget. De klarar även det nya amorteringskravet. De som blir lidande är studenter, lågavlönade eller nyanlända. Vem finansierar deras bostäder? De enda som kan ta risken för dessa investeringar är staten och kommunen. I många länder har det satsats på ”social houing”, där staten subventionerar låginkomsttagare och hjälper dem med bostäder i attraktiva områden.